Fortfarande frisk

Positivt resultat från mammografin och en flaska Moët

Det är länge sedan jag skrev här, men nu vill jag ändå berätta för dig som kanske sökt på orden bröstcancer, trippelnegativ o.s.v. att jag är fortfarande frisk.

Jag har jobbat heltid i ett år, tränar på bra och känner mindre och mindre av effekterna av strålningen. Det gör fortfarande ont och jag är stel, allra helst när jag har tränat. Men jag är frisk.

När jag fick diagnosen för över 2 år sedan fick jag en chock, det har jag skrivit om i bloggen. Men hur förändrade det mitt sätt att se på livet? Jag tänker att det blev som att gå från att ha en tillsvidare anställning till att ha projektanställning. Att vid varje undersökning som visar på att cancer håller sig borta, så får jag ett år till.

Jag lever mycket mer här och nu, tar inget förgivet och skjuter inte på viktiga saker jag vill göra eller berätta om. Det där tjatiga om att fånga dagen, ni vet.

Så gör det, se dig omkring och titta på något som du gillar och skänker dig lugn och lycka. Unna dig att göra det du mår bra av.

kram

 

 

Annonser

Från frisk till frisk, via bröstcancer

Detta får bli mitt sista blogginlägg på denna blogg, för nu är jag är frisk.

I tisdags var vi, jag och Evert, hos onkologen. Det var det sista planerade besöket, för jag fri från cancern. Från nu och framåt ska jag få Zoledronsyra 2 ggr/år i 3 år och mammografi varje år. Detta är i förebyggande syfte. Annars är jag ingen cancerpatient längre.
Jag har haft cancer, på samma sätt som jag varit gravid, varit rökare, varit arbetslös, varit på semester. Men jag är det inte NU. NU har jag inte cancer.

Visst jag är långt ifrån pigg, stark och fullt funktionell. Jag har ödem i bröstet, värk i kroppen, huden och naglarna är torra och sköra, håret fortfarande kort men vad spelar det för roll? Jag lever!

Vad blir min plan för att hantera livet framåt?

”Det är inte känslorna som är problemet, utan handlingarna de leder till. Eller de handlingar som inte sker p.g.a. rädsla för känslorna”. Så twittrade jag i veckan, vad menar jag då? Jo, självklart är jag livrädd för varenda liten förändring i min kropp, allt från huvudvärk till små konstiga plippar på benet, leder till ångest, är det cancer? Är det dags igen? Men då har min snälla onkolog lärt mig, om det finns kvar längre en 14 dagar får jag höra av mig så kollar de upp det. Annars ska jag släppa det. Alltså jag får vara orolig och nojig, men om jag skulle tänka så hela tiden så skulle det leda till att jag inte kan njuta av livet. Omvänt, om jag aldrig skulle tänka att det kan vara cancer så kanske det är det och så hinner jag inte få vård, ja ni fattar!
Kan det förhållningssättet vara bra i andra sammanhang? Ja ni får väl fundera på det.

Så vad har jag lärt mig under detta år?

Att jag klarar mycket mer än jag tror. Att svensk sjukvård varit fantastisk. Att jag har så många fina människor omkring mig som stöttar och bryr sig. Att livet är skört, så förbannat skört!
Så från nu och framåt ska jag inte ta för givet att det finns en dag imorgon också. Det betyder att jag inte ska rusa fram i 250 km/tim för att hinna allt på en dag. Tvärtom ta det lugnare och njuta av det som jag hinner med, i kanske, säg 10 km/tim? Näe det får nog bli 5 km/timmen. Att vara närvarande, eller ”härvaro” det ska jag bli mycket bättre på. Min stora läromästare i det är mitt barnbarn. Han undersöker allt och fascineras av det som vi andra för länge sen tar för givet och därför inte längre uppmärksammar.

Tack alla ni som läst och peppat mig under denna tid. Nu loggar jag ut från denna blogg och startar en ny. Den ska handla om mitt liv, för jag har ett.
Kram på er.

 

Dags att börja göra jämställdhet!

Min medmänniska som oxå kämpar med cancer, kämpar oxå för samma sak i idrotten. Kämpa i två meningar alltså. Vi ska vinna båda.

#TJEJERLEDER

Just nu pågår en stor internationell konferens som handlar om hur vi tillsammans ska öka jämställdheten inom idrotten. Deltagarna rapporterar om vikten av att börja göra. Både män och kvinnor. I alla lägen. Det är så man förändrar.

Ungefär i samma veva presenterades de fyra kandidaterna för ordförandeposten i SOK. Fyra män. Fyra vita, medelålders män…Som nu har blivit två då två har hoppat av. De är säkert alldeles utmärkta kandidater. Erfarna. Duktiga. Karismatiska. Men män. Förstås. Och jag kan inte låta bli att undra: Var är tjejerna?

Ja, var är kvinnorna? Det är ju ändå år 2016 och Sverige är ett av världens mest jämställda länder. Och att då inte ens ha en nominerad kvinna till en av idrottens viktigaste roller känns lite gammalmodigt och bakåtsträvande. Var det ingen som inte är en vit medelålders man som kunde vara aktuell?

”Det fanns väl ingen med rätt kompetens”, säger du. Nähä…

View original post 178 fler ord

Förändringar och samma gamla visa.

Nu har det gått en månad sedan jag kom hem från min onkologiska rehabilitering och de nya insikterna jag fick där.

Hjärnan kan inte skilja på betalt eller obetalt arbete. Det är arbete!

Bilden jag valt till detta blogginlägg är från ett av mina ideella uppdrag, som jag nu lämnat. Att jobba ideellt har för mig alltid varit med stark motivation och med mål i sikte. När jag nu inser att det målet jag har och min motivation att arbeta i just den gruppen inte längre finns så är det klokt att lämna min plats till någon som passar bättre i den gruppen. Jag får utlopp för min energi och min kompetens i så många andra sammanhang. Så en sak som jag valt bort är ideellt arbete. (ok, jag har kvar ett mindre uppdrag som inte är kopplat till någon kommitté, så helt utan ideellt arbete är jag inte.)

Fritid – fri tid.

Jag älskar mitt jobb! Jag har alltid älskat att jobba,  men nu ska jag träna på att göra saker som inte är kopplat till prestation och som ska bedömas av andra. Min fritid ska vara fri från prestation och krav. Att ha oplanerad tid att göra precis vad jag känner för när jag känner för det. Det kanske låter som jag blivit värsta egot och att jag inte kommer planera nåt eller tacka ja till inbjudningar. Så är det förstås inte. Jag ska bara inte ha en full kalender och en ”att-göra-lista” som pockar på uppmärksamhet när kalendern är tom.

När tiden inte är oändlig och fri.

Att få en cancerdiagnos är som att få en påse med tid. Innan funderade jag sällan på hur mycket tid jag hade- den kändes oändlig. Jag sparade till min pension, jag gjorde val som inte var de bästa för mig själv utan som kanske mer handlade om andras behov än mina egna. Nu när min tid är utmätt, så blir valen hur jag tillbringar min tid så otroligt mycket viktigare. Min första tidspåse är 2-3 år. Det är den tiden som de tror att det tar för min aggressiva variant av bröstcancer att visa sig igen. Så om jag inte fått något återfall inom den tidsramen så är chanserna rätt stora att jag inte får tillbaka just den här cancern. Så nu är mina tidstankar i den perioden.

Att köpa sig tid

Det finns inga 100 % säkra svar på varför cancer uppstår men en hel del ”friskfaktorer”, som t.ex. maten. Ända sedan jag kom hem från rehaben har mycket tid lagts på att läsa om mat, laga mat och äta mat. Jag har läst Maten som skyddar mot cancer. och lyssnat på Matrevolutionen av Andreas Eenfeldt  Jag har varit på föreläsning med Ann Fernholm som bl.a. skrivit boken Ett sekel med socker. Så nu får tiden utvisa vilken mat som jag mår bäst av och förhoppningsvis håller cancerskiten borta.

Håll vikten – Motionera varje dag…

…är två av tio goda råd som skyddar mot cancer.

Med tanke på hur fint mitt gym är och hur nära det ligger så borde jag kunna gå varje dag. Får se hur många pass i veckan jag kommer hinna/orka med. Varje onsdagmorgon är det vattengympa och det är både kul och bra, så det har jag gjort i fyra veckor nu.

Jag har övningar från sjukgymnasten som ska hålla lymfödem borta och i schack. Missar jag dem en dag så är jag stel och öm direkt, så varje kväll gör jag dem i 20 minuter. Har även fått en kompressions-BH som för tankarna till 40-talets baddräkter, den ska också hjälpa till för att minska ödemet.

Min målbild är fortfarande att komma tillbaka till den formen jag hade innan 23 februari 2015.

 

 

 

 

 

12 dagar på onkologisk rehabilitering

När jag fick min diagnos i februari var planen, i mitt huvud i alla fall, 10 månaders behandling, sedan skulle jag vara tillbaka på banan igen. Jo, tjena! Nu har det gått 11 månader och jag är fri från cancern, vilket är det viktigaste, men på banan är jag definitivt inte. Så när jag fick erbjudande om rehab kändes det som en lättnad. Läkaren skickar remiss till Landstinget och de godkänner. Av 10 000 cancerdiagnoser om året så finns det 350 platser, så jag är mycket tacksam att jag blev en av dem.

Mälargården i Sigtuna  blev mitt val. Själva gården kändes som en kombo av sjukhus och vandrarhem. Vi var sex personer i gruppen för onkologisk rehab, övriga var stroke, KOL, astma och polio. Vi var väl kanske 30 pers. totalt. Bemanning dygnet runt med sjuksköterskor.  Sjukgymnaster, läkare, kökspersonal och annan personal fanns tillgängligt under dagtid.

Frukost 7:30, morgongymnastik 9:00, lunch 12:00, vattengymnastik 13:15, middag 17:00, kvällsfika 19:30. Det var de fasta tiderna. Utöver det har vi haft rehabsamtal i grupp, qigong, medicinisk yoga, hälsoskola, avspänning och stavgång.  Var det några längre pauser så passade jag och en annan ”patient” på att ta en promenad in till Sigtuna. En mycket vacker promenad längs Mälarens strand.

Jag har haft en ”egen sjukgymnast” som även är lymfterapeut, vilket var bra för mig eftersom jag har opererat bort lymfkörtlar och det tar ett tag innan kroppen har fattat det. Jag fick ”ödem” i bröstet och armhålan eftersom jag drog igång styrketräningen för överkropp för hårt. Så efter det blev det bara styrka från midjan och neråt. Men fortsatt träning för överkroppen med lugna långsamma rörelser förstås.

Detox från kaffe, alkohol och sociala medier har jag också gjort under tiden. Jag fick ju influensan veckan innan rehab, där försvann kaffe och alkohol, så det bestämde jag mig bara för att fortsätta med. Att ta paus från sociala medier var mest för att se hur beroende jag faktiskt är. Jag har läst min e-post några gånger under tiden, pratat i telefon och smsat. Men annars inget av Facebook, Instragram, Twitter eller Snapchat. Mycket spännande att se hur fort det går att ”glömma” att uppdatera vad jag gjort, för någon annan än mig själv. Jag skrev även dagbok under tiden. Så det kommer fler blogginlägg med mina reflektioner och insikter jag gjorde under de 12 dagarna. Väldigt mycket som jag måste acceptera, som jag inte förstått eller vill förstå.

På återseende!

IMG_0561

Min darling förstod att tygblommor inte är min grej och skickade dessa fina blommor.

 

Äntligen börjar jag förstå!

Varför jag inte skulle läsa massa bloggar som skrivits av de som drabbats av cancer. För då skulle jag i förväg fått veta hur mycket jag skulle behöva stå ut med. Jag vill inte på nåt sätt ”jinxa” att jag är fri från cancern nu genom att klaga så här efterhand. MEN….nu är det 5 december och idag är nog första dagen som jag känner mig ok. (förutom att jag haft värsta förkylningen senaste veckan, men det har ju inget med cancern att göra)

Vad är det jag har att gnälla över? Nja, egentligen vill jag nog inte gnälla bara tillåta mig att erkänna vilken pärs det varit! Det som skulle vara värst, som alla sa, cytostatikan (4mån) var smärtsamt på många sätt, men det var jag förberedd på och då var jag inte orolig. Det var bara att ”gilla läget”.

Operationen, ja själva operationen gick ju bra, sjukhusvistelsen likaså. De tog inte heller bort så mycket av bröstet,  med kläderna på ser jag ut som vanligt. Men sen kom ju infektionen, ont och oro. Semester och läkarbesök på franska (tack Google translate och skolfranskan) . Hem till tryggheten och 4 dagar på sjukhus för mitt CPR var 294 (det ska ligga under 8). Totalt 25 dagar på penicillin.

Strålningen, som skulle vara ”lätt som en plätt” var det också, de första 3 veckorna. Sen började huden säga ifrån. Inbäddad i ”skumplast” de sista 2 veckorna och sedan skulle allt vara klart. Men det kanske kunde blir ytterligare lite värre efter avslutad behandling, i 1½ vecka. Den 1½ veckan blev 2 som blev 3 och tillslut fick jag lugnande besked att det var helt i sin ordning att det kan ta upp till en månad!! Vilket det gjorde.

Jag har alltså tappat huden i omgångar och fortfarande så kan det blossa upp. Om det är på utsidan av kroppen så kan ni ju fatta hur det ser ut på insidan. Jag gör sjukgymnastik varje dag för att inte stelna i musklerna/vävnaden.

20151104_150956551_iOS

Sårrevisionen, ny operation för att snygga till hålet i armhålan, gjordes efter avslutad strålning och då var jag fortfarande sårig och vätskande från ”strålningsskadorna”. Så ny penicillinkur för att säkerställa att inte det var några arga bakterier i armhålans sår. Åt penicillin i 9 dagar, sen fick jag byta sort. Så totalt 19 dagar penicillin igen!

Men nu idag 5 december! 292 dagar senare så kan jag äntligen säga att jag är klar med sjukvården. Nu ska jag bara rehabilitera mig. Jag jobbar 50 % sedan 1 november. Det är underbart! Ska gå upp i 75 % från 6 januari.

Jag kommer även få ”onkologisk rehabilitering” som är 12 dagar på behandlingshem. Det ser jag framemot. Det betyder iofs att jag återigen blir borta från jobbet. Men jag har insett att det kommer ta lång tid innan jag är tillbaka i samma form som jag var 17 februari när brevet från Bröstmottagningen låg i brevinkastet.

Men jag är på gång, jag mår bra, jag är lycklig och på söndag bär det av mot Danmark och handbolls-VM.

Allt gott till er som läser min blogg.

Den största tröttheten är den då du nått mål.

Så, nu är jag äntligen klar.

En månad i chock, följt av 12 veckors cytostatikabehandling, operation, 1 månads penicillin p. g. a. infektion och sedan 5 veckors strålbehandling –  nu är jag i mål. En helt oönskad erfarenhet och jag är på minus på så många sätt och ändå så är det nu livet börjar igen. Jag är lyckligare än innan för att jag varit i svarta hålet och kikat på kistlocket från insidan, ja ni fattar!

Hela tiden fram till nu, har varit som i en tunnel med siktet framåt. Inte grubbla eller tappa modet, utan framåt. Upp och stå även att jag varit så sjukt trött att jag bara velat sjunka genom sängen. Inte grubbla eller ha svarta tankar. Men nu när är allt klart och ska vara som vanligt igen, säger många som haft cancer, att den här tiden efter kan vara värre än själva behandlingsperioden och jag tror jag förstår varför.

Som jag skrivit tidigare så är den sorten jag snabbväxande och det finns inget som kan förebygga den. Så nu ska jag hålla koll på min kropp samtidigt som jag inte ska bli hypokondrisk. Tjena! Hur tror ni det ska gå till?
Jag har som tur är smarta vänner, en sa som så här: Det är ju bättre att veta att du har den varianten du har och hålla koll, än att inte veta om det och att det går för långt innan den upptäckts.

Mina nya ”kompisar”

Cancervården i Sverige är iaf i världsklass, det är ett som är säkert. Personalen som jag mött har varit toppen. Empatiska utan att vara för ”känsliga”. Gett mig lagom med info och varit väldigt lätta att få ta i när jag behövt. Imorgon är det telefontid med onkologen. Han ska få svara på de frågor som jag samlat på mig och förhoppningsvis även ha fått svar på om den cancern jag har är ärftlig. Nästa vecka ska jag träffa läkaren på Bröstcentrum som ska kolla mitt sår i armhålan som inte vill läka ordentligt. Ev. ska de göra liten sårrevision, dvs skära bort lite i kanterna å sätta något stygn. Förmodligen har strålningen också gjort så det läkt långsamt eller inte alls. Personalen på radioenheten har också varit bra, personliga och skojiga. Jag har även haft en psykosocial sjuksköterska som jag pratat med en gång i månaden. Sjukgymnastiken och lymfterapeuten har jag inte träffat så mycket, när jag gjorde det var det bra info jag fick.

Ikväll är det Cancergalan – Tillsammans mot cancer

Då kommer Albin att premiärspela sin nya låt , Du lever inom mig,  tillsammans med Mattias Andreasson. Albin är en av många underbara ”kids” jag träffat och lärt känna när jag arbetade som fritidsledare. Så lyssna gärna och ladda ner låten, pengarna går till Cancerforskningen. Men jag kommer inte kolla på galan. Jag får ont i själen av att göra det. Vill liksom inte tänka på cancer mer än nödvändigt. Hela Rosa månaden, har varit jobbig att vara med om. Det blir en påminnelse om cancern, som jag helst av allt vill slippa tänka på.

Nu tänker jag vara frisk, så det så! På måndag tänker jag börja jobba igen. 50 % till att börja med.

Jag är tillbaka! Jag är frisk! Jag klarar det här!

Dåtid, nutid och framtid

Finalen närmar sig

På tisdag får jag min sista strålningsdos och då är jag färdigbehandlad för bröstcancern. Det känns som i ett annat liv när jag fick beskedet om cancern, närmare bestämt 23 februari. Den 9 mars var jag hemma hos min dotter, då drog vi några Änglakort. Vi brukar göra det får att få lite ”vägledning och hopp” när det är utmaningar.

Änglakorten går ut på att ge stärkande och helande vägledning för själen. Budskapen är alltid av positiv art och ges på ett sådant sätt så att du själv ska få tänka efter och handla utefter svaret du får. Du drar tre kort och de ska representera dåtid, nutid och framtid.

Igår påminde hon mig om vilka kort jag fick.

Dåtid

Låt vara och släpp – När du överger behovet att kontrollera, kommer din avslappnade energi att attrahera din önskningar.

Let go

Nutid

Hösten – Under höstsäsongen, kommer pusselbitarna att falla på plats och du skördar underbara skördar överflöd.

Autumn

Framtid

Healing, healed, healer – Helande energi omger dig och denna situation.

Healing

Det går ju nästan inte att sammanfatta min resa med cancern på ett bättre sätt. Jag har verkligen tvingats att släppa kontrollen, för det går inte att svara på frågan varför jag fått cancer. Inte heller kontrollera att den inte kommer tillbaka.

Jag har skördat underbara gåvor av vänskap, omvårdnad och glädje under denna tid. Även att behandlingen har varit fördjävlig så har jag haft en ljus känsla i hjärtat och hjärnan under denna tid. Jag är så tacksam för alla som på sitt sätt bidragit till att hålla mitt humör uppe och omgett mig med blommor, fina ord och närhet.

Helande kommer att omge mig, jag har börjat att träna på mitt vanliga gym igen och kroppen börjar att kännas som min igen. Det kommer ta lång till tillbaka innan jag står på händerna igen, men jag kommer att komma dit, det är jag säker på. Min hjärna klarar av allt svårare och längre tankeprocesser och jag behöver inte gräva så djupt för att hitta svar.

Men mest av allt så vet jag att de helande människor som jag omgetts av under denna resa kommer att vara kvar även nu när det närmar sig slutet av behandlingen  – och bara att tänka på er, gör mig varm och stark. Så tack igen.

Framtiden då?

Vem vet? Inte du. Vem vet? Vi vet inget idag….Lisa Ekdals låt, ni vet.

Den cancer formen jag har heter Trippelnegativ bröstcancer och det betyder kortfattat:  Den är inte påverkad av hormoner, den är snabbväxande och den kan bara behandlas med cytostatika, operation och strålning. Till skillnad från de andra cancerformerna som går att hålla i schack med hjälp av medicin så finns ingen sådan, än i alla fall, för trippelnegativ.

Så min status nu är att jag är frisk. Det finns risk att några celler har spridit sig ute i kroppen eller ligger och lurar i bröstet, det vet vi, jag och sjukvården, inget om, än. Tills dess att jag får symptom igen är jag frisk.

Så om min cancer är trippelnegativ så behöver jag vara ”trippelpositiv”…..

Med det liv jag lever så är det inte så svårt – jag är ”sjukt” lycklig.

Det är som att vara med i Stjärnornas krig eller nån annan Sci-fi-film.

Idag fick jag nr 12 av de 25 strålningsdoser som jag ska få. För er som undrar hur det går till så finns en bra film att titta på. För er andra så kan jag kort beskriva. De har tatuerat in tre punkter som de röda och gröna laserstrålarna ska ”matchas mot”. Sen målar de lite andra streck på bröstet och magen. Ställer in maskinen efter longitud -9,0 , latitud-7,0  och vertikalt -6,0. Jag ska ligga absolut stilla och sedan lämnar sjuksköterskorna rummet. Maskinen är ”stor som as” och rör sig runt mig. Från höger till vänster och även under kroppen. Jag har 6 strålningsfält och det hela tar ca. 3-4 minuter. Jag brukar hinna lyssna på 1,5 låt på radion ungefär. Eller memorera utslaget på första tee på någon golfbana. Eller helt enkelt studera taket. Allt för att undvika att tänka för mycket på vad min kropp utsätts för. Sjuksköterskornas säkerhetsrutiner kring strålningen får mig att inse att det är en kraftig dos med strålning som jag får – 25 gånger!!!

Det sagts mig att operation och strålning är ”peanuts” jämfört med cytostatikabehandlingen. Jag tycker inte det stämmer, det är jobbigt på olika sätt och nu börjar det mentala att göra sig påmint.  Jag påminns så mycket om att jag är sjuk, när jag måste åka till sjukhuset varje dag. Fast jag är ju inte sjuk längre och cancern är borta, så är hela min kropp på minusskalan. Svag, stel och skruttig. Jag har börjat på kom-igång-gympan, tisdag och fredag går jag och det känns kan jag säga. Huvudet förstår precis vad som ska göras men kroppen vill inte riktigt. Det känns bättre redan efter det tre gångerna jag gått och jag har nog skaplig kondis iaf. Men det är låååång väg tillbaka till det huvudståendet jag klarade av innan cancern.

Jag funderar också mycket på vad jag behöver göra för att inte få tillbaka cancern, maten till exempel. Men det skriver jag mer om nån annan gång.

Mitt underbara jobb

Jag har bestämt mig för att komma igång med jobbet nu när jag ser slutet på behandlingarna. Har varit där några gånger och pratat med kollegor och nästa vecka ska jag följa med på Idrott hela livet i Örebro.
Det betyder att jag kommer skifta fokus från att ”lycko-knarka” d.v.s. tillbringa dagarna med trevliga aktiviteter tillsammans med underbara familjen eller vänner. Nu ska orken först och främst räcka till jobb. Det slog mig idag att jag är ”arbetsnarkoman” eller arbetsalkolist snarare. Precis som att bara ta ett glas vin och inte dricka hela flaskan/festa till spriten är slut, behöver jag begränsa mig till en (1) sak i taget och inte ”springa på alla bollar” och det blir ju lätt! NOT!
Min hjärna springer snabbt iväg på en massa olika uppdrag och lösningar och vill inte alls begränsa sig till ”lite grand bara”…och det är ju så roligt-viktigt-spännande-utvecklande o.s.v.

Mina kommande utmaningar

Att begränsa mig! Träna lagom, återhämtning. Jobba lagom, återhämtning. Lagom och återhämtning är alltså min utmaning nu! Det kommer att krävas disciplin för jag längtar så mycket efter att vara som vanligt igen. Och vanligt för mig är inte direkt – lagom!

Häpp!

The time of my life – att tvingas lämna festen när musiken fortfarande spelas.

Festen fortsätter, kanske utan mig.

Det är länge sedan jag bloggade, det beror mest på att jag inte haft lust att skriva. Antingen har jag varit för trött för att skriva eller så har jag känt mig så pigg att jag inte velat fundera på cancern. Men här kommer ett inlägg igen.

Idag när jag låg på britsen för att få min fjärde strålningsdos började jag fundera på döden igen. På radion spelades ”Time of my Life” från Dirty dancing” och det är den bästa låten jag vet. Jag hade svårt att ligga still, vilket jag måste. Älskar dansen, filmen och partyt. Jag vill att den spelas på min begravning, det har jag sagt redan innan jag blev sjuk!! För nu, mer än någonsin känner jag att det är ”Time of my life” varje dag, här och nu. Inte imorgon eller igår. För vem fan orkar gå omkring och tänka på att imorgon kanske jag inte finns? Det är ju helt absurt eller hur? För mig har det sista halvåret gett mig mycket tid att fundera på livet – och döden. En kille som också gör det är David Rönnegard, som också har cancer. Läs hans tänkvärda artikel. Döden – Att tvingas lämna medan musiken fortfarande spelas.

Så hur är det med cancern?
Den är borta! Skiten är väck! Operationen lyckades! Cancertumören försvann redan med hjälp av cytostatikan men en del av bröstet har tagits bort för att vara på säkra sidan + 15 st lymfkörtlar varav 3 st var påverkade av cancern. Så på operationsdagen försvann alltså cancern!
Tyvärr fick jag komplikationer efter operationen med infektion i armhålan där de opererat bort lymfkörtlarna. Sjukhus i 4 dagar, penicillin i 24 dagar och en massa smärtstillande. Såret skulle spolas och ses om dagligen, så den där månadens ”återhämtning” innan strålningen skulle starta blev i stället ”gå tillbaka till gå” men först sitta i fängelset i 25 dagar…för att prata Monopol-språket. Men nu är hålet nästan helt läkt och strålningen har startat, en vecka försenat.

Hur är det med mig då?
Jag är fortfarande barnsligt glad de flesta dagarna. Har använt min tid till att träffa familj och vänner. Som nybliven farmor, han är 8 månader nu, hämtar jag massa energi och gos hos barn och barnbarn. Läst en del och tittat på TV. Nästa vecka ska jag börja på ”kom-igång-gympa” för cancerpatienter. Två gånger i veckan kommer jag träna i grupp med andra som behandlas för cancer. Ni kan ju föreställa er mig, tävlingsinriktad och resultatfokuserad, snegla på de andra för att se hur mycket de orkar och sedan jämföra mig!! Ha-ha-ha…nu är det ju sex månader sedan jag tränade styrketräning så jag får nog vara ”sjukt” nöjd om jag klarar uppvärmningen utan mjölksyra.

Framtiden?
Jag är sjukskriven till sista oktober, då är strålningen avslutad och jag är färdigbehandlad. Då återstår rehabilitering och tillbaka till vardagen. Som jag längtar! Ni som känner er less på vardag och tristess, gå några dagar i mina skor och du kommer älska vardagen. Jag har varit med på Kick-off på jobbet, hälsat på några gånger och varit med på telefonmöte med handbollen, så hjärnan har fått börja jobba. Och det får den verkligen göra också. Jag blir helt slut av att göra 2 timmar av det jag tidigare klarade av i mer än 12 timmar. Så det är inte bara fysiken som behöver tränas upp igen. Min utmaning nu är att hitta balansen. Bara för att jag vill göra, betyder inte att jag orkar eller kan.

Så nu gäller en dag i taget –  The time of my Life!

Må gott till er alla.